De nordiska länderna har traditionellt betraktats som föregångare vid yttrandefrihetens historiska utveckling. År 2016 firade man både i Sverige och i Finland 250-årsminnet av världens första tryckfrihetsförordning 1766. Även senare var yttrandefrihetens historia i första hand tryckfrihetens historia. Det danska enväldets förordning om tryckfrihetens rätta bruk och dess gränser 1799 inskränkte den tidigare tolererade tryckfriheten, men byggde på rättsstatens idé och på två principer: frånvaron av förhandscensur och rätten för författare och utgivare att få sin sak prövad inför domstol. Dessa principer upprepades i den svenska Regeringsformen 1809, den norska Eidsvollgrunnloven 1814 och den danska Junigrundloven 1849. Även det till det ryska riket hörande storfurstendömet Finland fick 1906 ett grundlagsstadgande om yttrande- och tryckfrihet.

I detta arbete presenteras utvecklingen i de fyra nordiska länderna. Trots principdeklarationerna i grundlagarna var yttrandefriheten i verkligheten ofta hotad, då samtliga makthavare var negativt inställda till den politiska oppositionens rätt att yttra sig. Rätten för en åtalad att få sin sak prövad inför domstol var ett viktigt skydd för yttrandefriheten, men även detta skydd hade sina gränser beroende på domarnas politiska åsikter.